har en liten fight med systra mi här, men hon fattade tydligen inte att sjuk-jefla bajsmongo var rubriken i inlägget du så fint klagade på. och nej, texten är inte från wikipedia.

Kom nyss hem från staden med stort S.
Okej.
Vi letade (eller okej, letade var väl att ta i) men kastade blickar för att hitta pride paraden, men det enda vi såg vara massa folk. (och då tänker ni säkert: men hallåååååå? jävla idiot det är ju paraden isåfall?????) men nej, det var massa folk som väntade på paraden baraaaaa..
Meeeen, vi orkade inte stå och väntade utan shoppade istället. Provade en jäääättefin tröja från odd molly som jag skulle köpa senare. MEN punkt punkt punkt den var slut när jag kom... ledsen tjej hära?
Och min mromor är så söt (måste bara berätta). När jag berättade att jag skulle till stan så sa hon: MEn då måste du ju se Pride Paraden, det är ju jättekul! Och sen när jag ringde så frågade hon: Har ni sett paraden, du får berätta sen.
Haha, det är min mormor det.

Idag har jag varit skitglad hela dagen, Jonna kan verkligen lysa upp ens dag. Men är fortfarande lite sur sen igår och mitt lilla inlägg som ni säkert sett. Men jag får vänta och se om det ändras eller ej.


Proud to be Pride

Tänkte berätta lite om min språkresa tidigare i sommar.

För ca 1 år sen ville jag och min kompis åka på språkresa, till Malta eller England. Men så blev det inte, så jag gav upp den tanken, jag ville inte åka ensam. Sen tänkte jag åka med en annan kompis, men det sket sig också, då gav jag verkligen upp hoppet. Jag ville åka redan förra sommaren, det var så det var tänkt från början.
Nån gång i april fick jag höra att tre kompisar skulle åka på språkresa tillsammans, så jag tänkte hänga på. Men jag skulle till Grekland och kom hem från Grekland på dagen man åkte på språkresa. Så jag gav upp än en gång.
Men jag ville så jävla gärna åka, så efter mycket dealande med EF kunde jag tillslut åka dit själv dagen efter. Jag var så sjukt nervös över att åka till Torquay (södra england) all by myself, haha. Men jag åkte, och det är jag sjukt glad över.
Jag kunde lika gärna tänkt att: Nej, jag skiter i att åka. det är inte hela världen.
Och jag var sjukt taggad. Jag kommer nog alltid minnas när jag liksom precis steg ut ur taxin utanför EF skolan. Det första jag ser när jag svänger in är typ 100 ungdomar som står och småpratar lite halvnervöst (det var andra dagen bara) och det första jag ser när jag stiger ut ur taxin är Ebba som bara lyser upp och typ tränger sig igenom folkmassan fram till mig. Haha, då kände jag att jag var framme. Efter kom Alva och Julia, och den massa folk som skulle hälsa och fråga varför jag kom senare osv.. Alla var så snälla och jag kände redan då att det här skulle bli bra.

Jag fick göra ett placeringstest för att se vilken nivå jag hade och vilken grupp jag skulle vara i, som tur var hade ingen grupp gjorts än så jag hoppade liksom inte bara in i nån random grupp. På kvällen innan det första EF-"discot" fick vi grupperna. Jag bodde med tre kompisar, och dom tre fick deras namn uppropade, alla i samma grupp. Sen var det jag, och jag hamnade i en annan grupp. Men jag tänkte direkt att nej, det här fixar jag, jag ber bara om att få byta. Visst jag kanske låter lite töntig som måste vara i samma grupp som mina kompisar, men vafan, vi bodde i samma hus, och dom tre var ju i samma grupp, så varför skulle då jag vara ensam? 
Men nej, jag vet inte hur många gånger jag pratade med EF ledarna, stod och grät och snyftade inför dom för att kanske få lite sympatikänslor. Men dom var ju gjorda av sten, helt ärligt. ALLA sa nej rakt upp i ansiktet på mig, så jag fick nog. Jag ringde hem och bad mina föräldrar ringa svenska kontoret, och jag vet inte hur länge dom höll på och tjafsa med kontoret. Jag hade vänner i min grupp, och jag hade fått vänner i andra grupper, men det jag var sur över mest var nog just att jag var ensam av oss fyra som åkte. Jag gjorde verkligen allt för att det skulle se ut som jag var jättedeppig och utanför, fast jag hade kompisar i min grupp. Alltså missförsta mig inte, men jag kände mig lite utanför när jag började tidigare/senare än dom på kvällarna, då jag fick stå själv och göra iordning mig medans dom gjorde annat. Jag gick hemifrån själv, och åkte buss själv, om jag inte träffade nån jag kände såklart. Det var själva grejen, och jag vill inte låta självisk, men det känns som att det är just MIN otur att hamna lite utanför. 
Jag ångrar dock att jag gnällde så jävla mycket som jag gjorde, eller nej. jag ångrar det inte, men jag skulle velat hantera situationen annorlunda. 

Men det var säklart inte allt, ca en och en halv vecka innnan hemresa fick jag reda på att jag skulle ju åka ett helt annat flyg hem än mina kompisar. Okej, nu hade jag accepterat att jag inte fick byta grupp, och jag är faktiskt rätt glad över det, men så kom det här. Hela min familj var på Gotland dagen jag skulle hem, så jag skulle få skjuts av Ebba och Alvas föräldrar. Så vi ringde svenska kontoret igen och klagade lite till, jag kände mig så gnällig, men hur skulle jag komma hem då? Dagen innan hemresa får jag reda på att det inte heller går att byta plan. Men jag skulle som tur var få skjuts av min morbror ist. Jag vet inte varför jag åkte annat plan, det var väl nåt med bokningen, men usch vad drygt det var. Jag hade iaf några kompisar som åkte mitt plan, men dom felsta åkte det senare. Och visst, jag överlever att åka hem utan dom, jag åkte ju dit utan dom. (alltså jag åkte hem med norrlänningarna). Men typ alla utom typ tre st åkte hem senare, och det var en hel del. Och dom hade tillochmed en extra dag i london tillsammans. Det gjorde mig sur. Att nu missar jag sista dagen med gänget.
Sen fick min morbro förhinder, så jag fick åka hem med flygbuss, och det var nåt fel med mitt kort så jag kunde inte ens betala flygbussen själv. Men min lifesaver Paula, från språkresan som också bor i stockholm fast åkte hem med norrläningarna, hade en använd biljett som jag fick! Och det var ingen som kontrollerade att det redan var använd så vi två åkte tillsammans in till centralen. Och jag kunde som tur var iaf betala en enkelresa hem med tåg med mitt kort.

Trots allt detta trassel och grejs (som jag nu insåg att jag berättade i minsta detalj) är jag så glad över att jag åkte. Det var verkligen värt det. Jag kommer ihåg att när allt var som sämst, satt jag och pratade med pappa och mamma och kände bara att allt var slöseri. Men jag tog mig upp igen och gjorde det bästa av situationen och skulle gärna göra om det igen. Jag hade största delen av tiden så sjukt kul, alla nya vänner, vår älskade värdfamilj med alla typ 20 familjemedlemmar och Torquay! Snart är det återträff, och det ska bli så kul, men jag önskar att vi kunde alla ses i Torquay igen och bara vara. 
Jag hade trots allt "The summer of my life". 

Grattis alla som tog sig igenom detta inlägg, jag vet att det blev kanske lite fööör långt och kanske lite fööör detaljerat. Men jag kände att jag ville berätta ALLT. (Eller ja, allt som gick fel blev det mest, haha) Det är till alla dom som funderar på att åka på språkresa, gör det! Och även om ni har lika otur som jag så kommer ni ha skitkul, jag lovar! 
Jag ångrar ingenting.
 

Graduation! (Min hatt hade precis ramlat av, ser lite stört ut)


jag och snygga norrlänningar påväg till fäst!



(fler bilder kommer kanske nån annan gång, det här inlägget har tagit allt för lång tid att skriva.)