Vad var grejen med att Moa åkte ut ur Idol? Jävla svenskar...

Helt okej dag. Bröt iof ihop i skolan, pga massa grejer som hände på samma gång. Ibland blir det för mycket, och då orkar man helt enkelt inte. Människor, händelser, känslor, humör, you name it. Jag kände bara att jag behövde släppa ut allt och liksom bara gråta. Jag pratade inte om vad som hänt heller, det var bara skönt att vara tyst.
Men det var liksom ingen speciell händelse, utan det blev för mycket helt enkelt.
Det känns, och rätta mig om jag har fel, som att alla förväntar sig att jag ska vara glad hela tiden, för det är jag oftast också, så det är klart att det är ovanligt att se mig ledsen. Iaf i skolan. Jag brukar alltid vara den som skrattar, skämtar, flamsar runt, driver med allt och alla, är glad helt enkelt. Så då byggs en bild av mig upp, och när jag bryter den bilden så , jag vet inte hur jag ska förklara, men man är ju inte van vid att se den sidan va mig. Så är det med många personer. Folk bygger upp en bild av en, och när man går emot sitt "vanliga jag", blir det en stor grej. Inte för att alla skriker; VA? ELIN ÄR LEDSEN! SHIT HON SKRATTAR INTE! VÄRLDENS GREJ! Men jag blir iaf förvånad, det känns liksom inte som att den personen är där riktigt. Om ni förstår vad jag menar. Gud, det är så svårt att förklara med ord. Det känns bara ibland som att jag alltid måste vara den där glada, spralliga (och tydligen, enligt mina kompisar, dryga) personen, annars spricker bilden, normen.

Håller ni med mig, eller är jag helt ute och cyklar? Kan ni också få känslan av att man måste vara på något speciellt sätt för att passa in?