Nej, det där kändes inte OK att skriva. Jag grät dock ingenting, förvånasvärt nog. Men allt gick så snabbt.
Jag har inte vant mig vid tanken av att inte komma tillbaka till min gamla fina skola igen. Jag tror inte riktigt jag har fattat det än. Faaaast.. När jag gick runt där i skolan, letandes efter lärare att säga hejdå till, grät jag lite faktiskt. Haha, låter typ som att jag är stolt, men jag är mer förvånad över att jag inte grät floder och typ sprang och satte mig under ett bord, och vägra att komma ut. Men det kommer, det kommer. När jag ska hälsa på sen nån (några) gånger kommer jag inte vilja lämna.
Meeeeeen, slut på ledsna miner för stunden! För nu ska jag träffa världens finaste och underbaraste klump (min klass) och spendera kvällen med dom!
Later!

PS. Jag älskar mitt liv!